"Back to life, back to reality"

17 januari 2025 - Mindfulness

Det är ett tema i mitt liv och mitt entreprenörskap som ständigt återkommer: vardagsmorgnarna. De styr hur jag vill lägga upp min arbetsdag, de påverkar mina nyhetsbrev och de har stark inverkan på min dagsform. Om du har läst mitt inlägg "Historien om Rotid" känner du till att det var min önskan om lugna vardagsmorgnar som fick mig att starta eget från första början.

Jag har också märkt att det är ett återkommande samtalsämne med dem jag träffar. Önskan om en morgon som är på ett visst sätt är stark. Vardagsmorgonen är viktig. 

Hemma hos mig är det något som ständigt är under utvärdering. På vårt kylskåp sitter ett morgonschema med bilder uppsatt - laminerat och allt - till barnet för att hon ska få en morgonrutin. Snart kommer jag behöva fräscha till den eftersom något tillkommit och något tagits bort i vad vi behöver göra. 

Häromveckan satt jag i startgroparna för att spela in en ny mindfulness-meditation och lägga upp på Soundcloud, men efter en diskussion med min man om föregående morgon insåg jag att jag behövde spela in något annat, jag behövde spela in en meditation för 'Vardagsmorgonen med barn' som hade kommit tillbaka efter julledigheten. Efter några omtagningar var jag slutligen nöjd och lade upp den (se fliken ROSAKER för länk). Jag tror definitivt att föräldrar kan ha stor nytta av mindfulnesspraktik: därför att med barn kommer det ständigt prövande tillfällen med utbrott, faser där barnet vill ha det på ett visst sätt, sjukdom som ställer rutinerna på ända, tuffa nattningar, oro och inte minst roliga, nyfikna, fina stunder som du vill kunna vara helt närvarande i som förälder. Genom att praktisera mindfulness kan du som förälder få med sig ett accepterande förhållningssätt till det som är utmanande och en djupare närvaro tillsammans med ditt barn. Vilket jag tror att de flesta föräldrar vill ha. 

Något säger mig att vardagsmorgonen kommer fortsätta hamna i mitt blickfång framöver. / Kristin

att göra saker på ett nytt sätt

19 december 2024 - Träning

För 10-11 år sedan höll jag på att jobba sönder mig första gången, jag bodde ensam och det enda jag egentligen presterade var att jag var en duktig arbetstagare. Det var på jobbet jag kände att jag fick beröm, hörde till och var viktig. Jag var som regel helt slut på helgerna och tog inte särskilt bra hand om mig själv. Framför allt saknade jag kunskap om vad som skulle få mig att må bra på riktigt. I den här vevan fixade min dåvarande chef ett två månaders bootcamp till hela arbetsgruppen på ett lokalt gym. Jag var så på botten att jag inte kom på ett enda skäl att säga nej. Därför sa jag ja. Min enda väg var uppåt och jag fick den där härliga skjutsen som träning ger i början, när endorfinerna bara pumpar och du känner dig nykär mest hela tiden. Träningen var det enda som fick mig att må bra. När bootcampet var över fortsatte jag med en av tränarna som PT i flera år tills jag flyttade till andra sidan stan och logistiken blev för klurig. Jag hade både kunskap, tyckte det var kul och motivation vilket gjorde att jag kunde köra på själv. Tack vare det har jag mjukt kunnat jobba upp en träningsrutin efter min sjukskrivning och den liksom vardagsmotionen har puttrat på.

Jag har dock känt ett tag att jag behöver den där skjutsen, jag behöver hjälp att rufsa om i kroppen och få till det där endorfinpåslaget igen. Att ha jvligt kul. Det är min starka övertygelse att om du vill ha ett nytt resultat behöver du göra saker på ett nytt sätt – gör du bara samma saker kommer du få samma resultat. Något behövde hända och jag behövde få det att hända genom att lyssna på vad som kom i min väg och som jag hade valt att ignorera. Crossfit till exempel, det har jag slagit dövörat till ett bra tag. Det var mitt gamla träningsjag som älskade när det var grisigt och drömde om att välta runt på traktordäck – mitt nya träningsjag ville ha det lite mer soft. Eller?

Som du nog förstått vid det här laget bokade jag en konsultation hos en crossfit box. Jag visste att det var dags att rufsa, rufsa ordentligt. Jag stod återigen inför att jag hade slut på anledningar att säga nej. Ibland är det enklaste att överlämna sig till någon annan som kan, som har expertis att vägleda och ja, they had me at hello. En annan övertygelse jag (numera) har är att det är helt okej att göra det lätt för sig.  Förutom när det gäller marklyft… för nu drömmer jag om att ta 100 kilo, och det - det känns jätteroligt.  / Kristin

Det är julkänslan jag vill åt

27 november 2024 - Högtider

Jag är uppvuxen med en julperiod med extra allt; det fanns en trygg förutsägbarhet i ett julmönster som återupprepades varje år med fasta hållpunkter. Innan advent bakade jag och min syster alltid pepparkakor med mormor enligt familjereceptet. Kvällen innan julafton var det skinka som griljerades och på julaftonsmorgon gick mamma upp och gjorde gröt. Det fanns alltid granar, stjärnor och julsång, spelande kyrkor och rejäla julbord med allt på. Min mormor var uppvuxen på bondgård, hade varit hemmafru på 50-talet och jobbade deltid när vi var små så hon hade rutiner som hette duga. Min mamma var ett riktigt kraftpaket hon också på att driva julprojekt. Sedan fanns det de två fröknarna i byskolan där jag gick som anordnade luciatåg och pappersljusstakar på fönstren.  Perioden avslutades med julspel i kyrkan och ett par rejäla julgransplundringar. Jag tänkte säkert inte på det då men nu inser jag hur fantastiskt det var – vilket otroligt arbete alla lade ner, hur många timmar kan det ha varit? Jag märkte inte av hets vilket har fascinerat min pappa som berättat att ”ni for ju som skottspolar när ni var små, vi var på 3 ställen på julafton!”. Men det fanns en favoritstund under julhelgen när axlarna åkte ner – när vi åkte hem från det sista firandet och vi satte oss framför tv:n och åt rester. Det var gärna en ”Sherlock Holmes”-film eller dylikt på TV – eller spelade vi TP?

I vuxen ålder har jag behövt vara rebell emot allt det fasta, alla ”borden” och hitta min egen väg. Jag har bl a. firat jul helt själv ett år (var jätteskönt efter en intensiv arbetsperiod att inte behöva åka iväg). Jag har rufsat runt i flera år för att hitta hur jag vill ha det samtidigt som jag i grunden älskat den där strålande tryggheten och myset. Jag har bara inte älskat känslan av krav den fört med sig, känslan av otillräcklighet att inte hinna, orka, ha lust att göra det ”perfekt”. Det var när jag var gravid i juletid som jag verkligen förstod att jag faktiskt älskar julen; jag gick nämligen bananas ivrigt påhejad av hormonerna och (påstod min då sambo och barnmorska) ett rejält fall av ”bygga bo”-fas. Lägligt nog hade jag bjudit min sambo till London i december och drog runt honom i jakt på julgranspynt-som-vi-ska-ha-i-resten-av-våra-liv-så-det-ska-vara-perfekt! Jag försökte följa familjereceptet på pepparkakor men misslyckades kapitalt i att omvandla måtten och dessutom fick jag inte äta för mycket sötebröd pga. graviddiabetes (bitterheten!). Jag grät när vi kastade ut julgranen och tackade den för att den hade varit en så fantastisk första gran.

Nu har vi barn och jag vill att hon ska få allt det där jag hade, det är bara det att… Det är omöjligt. Jag varken vill eller kan lägga ner all tid det skulle krävas för den typ av bildlig perfektion som jag har i mitt huvud.  Samtidigt tänker jag att det är ju känslan av trygghet jag vill åt. När jag funderat rejält på det är det den där favoritstunden från när jag var yngre då när axlarna åkte ner på oss allihop – den lugna samvaron när kraven hade klingat undan. Det är lätt att fastna i att ”jag ska göra alla de här sakerna för att skapa god stämning först och så kommer vi alla att känna så”.

Efter ytterligare några års vridande på julfirandet har jag med inspiration av flera minimalistiska bloggare/poddare jag följer kommit fram till att för att undvika julstress behöver jag fokusera på det jag tycker är viktigt - och hålla nere antal aktiviteter till minsta möjliga nivå. Sedan kan jag lägga till om tid och lust finns. Jag säger jag därför att det är jag som är julälskaren i familjen och får driva på (håller utstuderat på att få med mitt barn på det jultåget).

Viktigt för mig inredningsmässigt:

-            Ljus och mysbelysning/adventsstjärnor

-            Hyacinter

-            Julmusik

-            Bonus: Gran

Viktigt för mig att fixa för barnet:

-            Tid med sin mamma och pappa

-            Julböcker

-            Bonus: Diverse pyssel som får komma spontant efterhand. Ställa fram krubban så att hon får leka med den och indirekt lära sig julevangeliet. Går den sönder så går den väl sönder.

Viktigt för mig energimässigt:

-            Jag har bokat in PT-pass varje vecka fram till jul.

-            Mys i form av julfilmer och julromaner.

-            Mjuka mig in i julhelgen. I mitt fall stänger jag butiken på presentkort redan 18 december för att kunna checka ut 20 december. Jag har även gjort klart visst digitalt arbete flera veckor innan jul för att trappa ner i god tid.

-            Bonus: Glögg-sammankomster med grannar och vänner.

Det som är viktigt får vara viktigt och resten ja, det får jag väl ta ett annat år om jag har tid och lust.  

/Kristin

mindfulness - att vara här

15 november 2024 - Mindfulness

En av de största lärdomarna jag har fått av att praktisera mindfulness är att identifiera tankar som tankar och känslor som känslor. När jag upplever en tanke som påträngande brukar jag titta på den och sätta etiketten ”tanke” på den eller ”inte nu”. På samma sätt kan jag identifiera känslor ”Ok, nu är jag stressad” eller ”Det är bara en känsla, det är inte fakta”. Jag har verkligen märkt hur detta förhållningssätt gjort och gör att jag enklare kan acceptera det som händer i vardagen. För mig har detta haft en fundamental effekt på livet och jag tror att min tillfriskningsprocess från utmattning hade sett väldigt annorlunda ut utan mindfulnessövningarna.

I början av november blev jag klar Diplomerad Mindfulnessinstruktör vid Mindfulnesscenter. Jag valde att lägga till denna kompetens just för att mindfulnessträning är en otroligt kraftfull hjälp för den som är stressad eller ur fas med sig själv. Jag kommer att ta med det både här och där i mitt arbete.

Att vara mindful (medveten) är att vara här och nu, att ha närvaro. Det där som låter enkelt men är svårt. För oss som på olika sätt har växt upp i religiösa sammanhang är det tydligt att mindfulness grundas på meditation/bön, det har samma essens av kontemplation. Skillnaden är att de religiösa aspekterna har skalats av. I mindfulnessträning är fokus på vad som händer inom dig: i din kropp, i dina tankar, i dina känslor. Genom att lära känna dig själv och bli medveten om vad som händer inombords öppnar du sakta men säkert dörren till att kunna göra aktiva, medvetna val. Om vi talar stress igen: du kommer att märka att du är stressad, du kommer att kunna stanna upp och göra ett aktivt val i hur du ska agera i situationen och på sikt kommer stressen minska. När jag säger stressen menar jag stresshormonet kortisol och även negativa känslor runt stress. Detta är bevisat i forskning tillsammans med en rad andra positiva effekter av regelbunden mindfulnessträning som till exempel förbättrad sömn. Nyckeln är att träna och få upp vanan över tid. Det finns längre program som till exempel "Här och nu"-programmet hos Mindfulnesscenter, där jag är diplomerad, som är 8 veckor långt med övningar varje dag.

Min mindfulnesspraktik etablerades under min utmattning när jag arbetade upp ett behov av att göra någon form av övning/meditation varje dag; de kunde vara 3 minuter eller 30 minuter, det var inte längden på dem utan regelbundenheten som gjorde skillnad för mig. Nu behöver jag inte öva varje dag därför att jag praktiserar mindfulness i vardagen på olika sätt, det blir därför någon gång i veckan. / Kristin 

Not. I det här inlägget har jag skrapat på ytan vad gäller mindfulness och till min hjälp hade jag material från min utbildning samt Ola Schenströms bok ”Mindfulness i vardagen”.

historien om rotid

23 oktober 2024 - Entreprenörskap

"Jag tror att jag slog i nu," sa jag till min man. Jag hade gråtit i tre dagar och både han och min syster bad mig att sjukanmäla mig. När jag någon vecka senare blev sjukskriven för utmattning blev jag inte förvånad, jag var mest förvånad över att jag hade lyckats hålla ut så länge innan det skedde. Livet tryckte på paus-knappen och trots att jag kämpade var jag tacksam för det, därför att det var en chans att komma ifatt mig själv. Jag accepterade utmattningen relativt fort, jag GILLADE den inte men jag accepterade den och jag förstod att det inte var mitt fel att jag hade blivit sjuk.

Många mornar efter lämning på förskolan gick jag och satte mig på ett lokalt café för en latte och en ostmacka. Som tur var kunde jag läsa trots hjärntröttheten och det blev en hel del feelgoodromaner lästa där. Men jag satt också och funderade på framtiden – vad ville jag göra när jag var tillräckligt frisk för att arbeta igen? Det enda jag visste helt säkert var att jag ville ha lugna mornar – jag ville inte stressa runt och lämna mitt barn med andan i halsen för att sedan rusa vidare till mitt tjänstemannajobb. Av det hade jag fått tillräckligt med erfarenhet. Ett jobb som började tidigast klockan 10, ett jobb där jag fick bestämma. Det enda jag kom på som passade i de kriterierna var att starta eget vilket jag aldrig tidigare övervägt, på allvar i alla fall.

Det är här någonstans jag sitter och tittar på SVT Nyheter och får se ett nyhetsinslag med Isabelle Uskali Wassler som berättar om hur det var när hon var sjukskriven för utmattning, jag uppfattade liksom i förbigående att hon säger ”I och med sjukskrivningen var jag tvungen att titta på min livssituation och vad som inte var hållbart. Då växte mitt intresse för stress. Det ledde till att jag började utbilda mig till stresspedagog…” (SVT 2022-12-07).

Stresspedagog – vad var det? Jag läste på om en utbildning till stresspedagog i Sverigehälsan och lät tanken växa. Det blev mer och mer uppenbart för mig att jag hade hittat ett yrke där jag kunde infoga allt som jag själv tycker är viktigt och hjälpsamt i livet; och nischa mig med hjälp av de utbildningar jag redan har i bagaget. 

För att göra en lång historia kort försökte jag återgå till mitt tjänstemannajobb men det fungerade inte. Jag kom in på utbildning till stresspedagog och landade i att när jag var klar skulle jag starta eget. Sista månaden på utbildningen registrerade jag min enskilda firma Rotid. Genom att arbeta för mig själv skulle jag kunna fortsätta styra vardagen på samma sätt som under sjukskrivningen och studierna – att varva aktivitet och vila, att fortsätta lyssna på vad min kropp och hjärna sa till mig. Att ha roligt och fokusera på det som låg nära mig.

För någon månad sedan skickade jag ett mejl till Isabelle Uskali Wassler (www.hallbartfokus.se) och tackade henne för det där SVT-inslaget. Tänk hur något som du uppfattar i periferin kan bli nyckeln som låser upp det rum inombords där svaren ligger och väntar. / Kristin

"heart" istället för "smart"

22 oktober 2024 - Läsning

Jag är helt för förändringsarbete (jag är stresspedagog vilket i praktiken är en coach så det ingår liksom). Samtidigt är mitt dilemma det här: jag blir triggad av att sätta mätbara mål. Att formulera mål som ”3 träningspass i veckan, klockan si och så, 45 min vardera” får mig att vilja krypa ur skinnet. Med en historik av för höga prestationsmål och en alldeles för prestationsberoende självkänsla är ett mål som inte uppnåtts = ett misslyckande och självkritiska tankar.

När en välmenande lärare försökte få mig att sätta upp ett mål enligt SMART-metoden* slog jag bakut. Jag förstår att SMART-upplägg fungerar för en del personer och organisationer men det fungerar inte för mig och jag ser inte framför mig att det är så jag kommer att arbeta med klienter. Jag behöver arbeta mjukt med riktning, långsiktighet, att öva på hjälpsamma strategier och ta hänsyn till dagskontext.

En kvinna som har gjort intryck på mig när det gäller att lägga upp livet är en amerikansk entreprenör som heter Whitney English, hon talar om goal-living i stället för goal-setting vilket passar mig betydligt bättre. Jag kom först i kontakt med Whitney English i ett avsnitt av ”Minimalist Moms podcast”.

English har utarbetat en metod som heter HEART som hon redogör för i boken ”A more beutiful life: A simple five-step approach to livning balanced goals with HEART” (2022).

HEART står det för:

H - Help yourself; vad är mina fysiska behov?

E - Empower yourself; vad är mina känslomässiga, intellektuella, andliga behov?

A - All your people; vad behövs i mina relationer med min familj, sociala krets?

R – Resources & Responsibilities; vad behöver jag ta hand om när det gäller t ex. mitt hem, mina saker, min ekonomi?

T – Trade & Talent; vad behöver jag göra i mitt arbete/min sysselsättning?

Med HEART kan jag både gå till min dag, min vecka och livet i stort utan att behöva mäta – jag ser till det behov som finns här och nu. Det är som en slags temperaturmätare: Vad behöver jag just nu? Vad måste jag fixa just idag? Det blir lättare att känna in sig själv och att ta tag i det som faktiskt behöver göras, inte sikta på ett mål som finns längre fram likt en hägring.

Just nu är jag halvvägs genom själva boken, jag läser den långsamt därför att jag behöver ju inte ha läst ut boken för att lyssna till mina och andras behov. Själva HEART har jag tillämpat en längre tid och jag märker ofta att bara jag kollat av mina fysiska och känslomässiga behov sätter jag en god ton för resten.

Whitney English ger exempel på hur hon använder HEART på sin blogg https://blog.whitneyenglish.com/how-to-do-a-heart-check-in

/ Kristin

___________________

* SMART står för Specifikt - Mätbart – Accepterat - Realistiskt – Tidsbestämt.

En målformulering enligt SMART kan till exempel vara att  ”Målet är att få till vardagsmotion":

Specifikt: promenera

Mätbart: 10 000 steg om dagen

Accepterat: något du verkligen vill göra för att…

Realistiskt: Ja, 10 000 steg är fullt möjligt

Tidsbestämt: ska hålla i det en månad och sedan utvärdera

SMART myntades 1981 av George Duran i en affärstidning, det var alltså ursprungligen riktat till företag inte till privatpersoner, men det har spritt sig till mångas fritid (Källa Whitney English 2022).